ANONYM

Och så står jag där på dansgolvet med min barndomsväns brors andetag i mina öron. Helt plötsligt är han inte den som svarar i telefonen när jag säger hej är stina där? Från att bara hört honom säga aa vänta ett tag, stinaaaaaaaa så tar han min hand. Och jag vet inte vad som händer. Alkoholen snurrar i min hjärna och han snurrar in min kropp tätt intill sin och, och, och Andas. Djupt. I. Mina. Öron. För en sekund är våra ansikten lite för nära och hans kropp är som injuten i min. Samtidigt som jag kännner hans paket mot mitt ben vibrerar mobilen i fickan.

"Jag går och lägger mig nu, vill vakna bredvid dig. Du är finast. Puss i nacken"

Och jag somnar någongång vid fyrasnåret fullt påklädd i soffan. Min säng är förstor. Den är gjord för två men jag vet inte om mitt liv är det. Det säjs att man saknar bara det man inte har.