lördag klockan 16.34
Det gör ont i magen. Det pirrar inte. Mina händer skakar. Dom darrar inte. Jag sitter på busshållsplatsen. Men jag väntar inte på bussen. Jag är inte påväg någonstans. Jag ska bara bort. Jag trummar med handen på bänken. Det ekar i busskuren. Det kommer en man och sätter sig bredvid mig. Jag har aldrig sett honom förut men jag är nästan säker på att han är 67 år gammal och heter Alf. Det ser ut så.
- Är du stressad.
- Va?
- Du trummar så nervöst med fingrarna.
- Jag är kär.
Jag är kär. Men jag ler inte.
jag är förändrad
Jag har inte bytt trosor för jag har inte råd med tvättmedel. Jag lider av proteinbrist. Min mage är uppsvullen. Jag tror att jag är mjölkallergiker. Jag har även konstaterat att nudlar är inte gott. Längre. Jag har förändrats. Jag är kär. Han bor i en annan stad. Jag känner honom inte. Han har mjuka läppar och berätade för mig att man kan dö om man röker för många cigaretter. Hans liv är värdefullt. Jag vill vara en del av det.