ANONYM

Varför skulle vi som var så fina få ett slut? Och varför sitter jag och tittar på gamla bilder och lyssnar på gamla låtar när jag vet att glömma och förlåta är det enda rätta.

Jag är så jävla rädd för kärleken. Det som en gång var vänskap, blev attraktion, och sen.

Relation.

Och nu relation utan attraktion och utan vänskap för jag ljuger för dig.

Och så står jag där på dansgolvet med min barndomsväns brors andetag i mina öron. Helt plötsligt är han inte den som svarar i telefonen när jag säger hej är stina där? Från att bara hört honom säga aa vänta ett tag, stinaaaaaaaa så tar han min hand. Och jag vet inte vad som händer. Alkoholen snurrar i min hjärna och han snurrar in min kropp tätt intill sin och, och, och Andas. Djupt. I. Mina. Öron. För en sekund är våra ansikten lite för nära och hans kropp är som injuten i min. Samtidigt som jag kännner hans paket mot mitt ben vibrerar mobilen i fickan.

"Jag går och lägger mig nu, vill vakna bredvid dig. Du är finast. Puss i nacken"

Och jag somnar någongång vid fyrasnåret fullt påklädd i soffan. Min säng är förstor. Den är gjord för två men jag vet inte om mitt liv är det. Det säjs att man saknar bara det man inte har.

Tänk att jag har sett dig varje dag utan att se hur fin du är. Jag blir glad varje dag att jag vågade satsa och inte ge upp. Hur kunde jag känna mig fulländad utan dig? Hur kunde jag somna utan att tänka på dig? Hur känns det att inte vara kär? Jag blir rädd för mig själv för jag är helt beroende av dig och jag suckar över mina vänner som långsamt dödas av alkoholens dimma och vintermörkret. Det blir mörkare och mörkare för varje dag, det ser mörkt ut på börsen, jag bär nästan bara svarta kläder men det här är hittils den ljusaste tiden i mitt liv. Att låta dig älska mig är nog det smartaste jag gjort.

Jag vill att du håller om mig i natt
Jag vill vakna och se dig le