ANONYM

Det gör ont i magen. Det pirrar inte. Mina händer skakar. Dom darrar inte. Jag sitter på busshållsplatsen. Men jag väntar inte på bussen. Jag är inte påväg någonstans. Jag ska bara bort. Jag trummar med handen på bänken. Det ekar i busskuren. Det kommer en man och sätter sig bredvid mig. Jag har aldrig sett honom förut men jag är nästan säker på att han är 67 år gammal och heter Alf. Det ser ut så.

- Är du stressad.
- Va?
- Du trummar så nervöst med fingrarna.
- Jag är kär.

Jag är kär. Men jag ler inte.