ANONYM

Igår när jag satt på bussen hem åkte jag förbi din hållplats och det var somom ett osynligt rep drog tag i min midja och jag klev av bussen. Jag gick förbi videobutiken där vi alltid brukade hyrya film. Personlaen stod utanför och rökte men dom hälsade inte på mig. Det var ju du som kände dom. Jag gick ner mot vattnet där vi stod för två år sen och kysstes första gången efter den där festen och jag kommer ihåg hur jag fick värma mig i din jacka, och hur du höll om mig. Jag tände en cigarett och då kom första tåren för det var en Camel Blue och du rökte alltid Camel och jag försökte få dig att sluta för jag var 14 och vettig. Jag gick förbi bensinmacken där vi köpte glass i somras. Där fanns nu inga båtar, men inte heller inte någon is och jag kände att jag inte kunde komma härifrån, hur mycket jag än ville. Att jag inte bara kunde glömma allt. Jag struntade i att försöka dränka mig själv, det var ingen idé för jag skulle inte kunna få vila i din famn och du skulle inte hämta en extra filt och koka mig en kopp te.


För nu sitter jag här själv, med min egen kopp te, men jag dricker ditt favoritte, så lite finns du här.